Under sensommaren/hösten kommer jag i en "serie" att dela några av mina tidigare kunders förlossningsberättelser. Först ut är Ulrikas berättelse om när Märta kom till världen 🤎 


"Inför förlossningen av mitt tredje barn var förutsättningarna annorlunda än vid de två tidigare på det vis att jag nu arbetade på förlossningen som barnmorska. Jag skulle alltså föda på min arbetsplats, med mina kollegor som stöd vilket är en trygghet men också otroligt utlämnande. Jag tror inte att man i någon annan profession kan hamna i situationer där man behöver visa sig naken och i sin mest sårbara situation, samtidigt som det krävs en enorm tillit och trygghet, inför sina arbetskamrater. 


Jag önskade mig mest av allt en spontan start, men visste att risken för igångsättning var överhängande eftersom jag haft högt blodtryck vid mina tidigare graviditeter. Och det blev som jag befarade. Blodtrycket steg och igångsättning planerades. Jag blev inskriven på förlossningen 3 dagar efter beräknat datum. Efter flertalet kontroller och olika turer fram och tillbaka med uppskjuten igångsättning på grund av platsbrist var det ändå skönt att veta att det var dags och en härlig känsla av att komma hem infann sig när vi klev in på förlossningen. Här nedan följer utdrag ur anteckningar jag skrev under tiden samt dagarna efteråt.


Kl 11. Inskriven på förlossningen! Känner mig taggad! Väntar på att amniotomi (ta hål på hinnorna så att vattnet går) ska göras och att det förhoppningsvis ska räcka för att starta igång värkarbetet. 


14.05 Tre timmar sedan amniotomi och här händer absolut ingenting, tyvärr. Vi har vilat, ätit lunch och ändrat positioner. Tar nu en promenad för att se om det kan få igång lite värkar.


15.20 Efter 40 minuters promenad utan minsta känning ber jag själv om värkstimulerande dropp. Vilken skillnad mot min förra förlossning, att nu faktiskt själv be om det och vilja ha det. Droppet ger effekt ganska direkt med regelbundna om än ej smärtsamma sammandragningar. 


16.15 Vi kollar på film en stund. Droppet höjs, sammandragningarna känns allt mer. Varma kuddar. 


17.00 Startar upp TENS, känns bra direkt, jag gillar den verkligen. Kan inte längre kolla film, måste fokusera inåt och hantera värkarna när de kommer. 


17.50 Värkarna tar i ganska rejält, krävs allt mer fokus för att hantera dem. Kan använda mig bra av verktygen jag förberett mig med (andning, avspänning, rösten och tankens kraft). Det är svårt att hitta bra positioner nu, det gör allt mer ont. Jag växlar mellan boll, säng och stående. Martin är hela tiden nära, och påminn

påminner mig när jag tappar fokus. 


19.00 Jag går ner i badet. Det känns skönt, det är lättare att slappna av där. Vattnet känns precis lagom varmt, jag var rädd att det skulle kännas för kallt för att ge någon smärtlindring. Det blir fort allt mer intensivt, jag börjar må illa. Halvligger i badet, jobbar hårt med FUR-verktygen med stöd av Martin och barnmorska Karin. 


19.30 Jag behöver gå på toaletten (för hundrade gången känns det som) och tar mig upp ur badet. Jag kräks rejält mellan ett par värkar och vet då att det närmar sig, samma mönster som tidigare förlossningar. Jag känner mig lugn, litar på kroppen. Ber om en undersökning som visar att jag är öppen 7 cm kl 19.45. Droppet stängs av. Jag är nu helt utan smärtlindring och får svårt att fokusera, vill tillbaka ner i badet. Jag har inte gjort ett aktivt val att föda i vatten, även om jag tänkt tanken tidigare att det kunde vara spännande att testa. Jag vill nu bara tillbaka ner för smärtlindringens skull.


Det är nu riktigt svårt att behålla lugn och fokus i värkarna, jag börjar känna mig rädd för smärtan, rädd för att få panik. Martin och Karin är ett enormt stöd för att få tillbaka mig, peppa mig, hjälpa mig genom varje värk. Ganska snart börjar det trycka på ännu mer och ännu en fantastisk barnmorska, Margareta, kommer in på salen. Jag känner ett enormt tryck men tvekar ändå, undrar om det verkligen närmar sig. Men sen känner jag i en värk att det bränner och svider lite grann och därefter är det bara 2 eller 3 värkar kvar. Jag känner hur jag krystar fram mer och mer av huvudet, hur det blir en paus och att kroppen sen kommer ut i vattnet. Allt är över så fort och jag tar emot min flicka när hon kommer upp från vattnet till min famn kl 20.10. 



Känner en enorm tacksamhet över att den riktigt tuffa fasen blev såpass kort, att jag känner mig så stark och att jag fått en så fantastisk, helande upplevelse."


Tack snälla Ulrika för att du ville dela med dig om din förlossningsberättelse. 🤎

Vattenförlossning barn kommit upp på bröstet

Jag fullkomligt älskar den här bilden,

lättnaden och lyckan syns så otroligt tydligt i ulrikas ansikte.